Natten mellan den 4-5 agusti föddes en liten änglapojke. Han var min, och många andras. Han var såååå efterlängtad.
Ett barn som var gjord med 110% kärlek.
Du var de finaste jag sett!!
Massa fint hår, doftade underbar bebis, så liten och så underbart söt. Tyvärr stannade du inte hos oss. Du var tvungen att sprida kärleken vidare. Jag minns det som igår. Jag kan fortfarande känna paniken i hela kroppen. Chocken. Rädslan. Skulden.

”Jag har dödat mitt egna barn!!” återspelas i mitt huvud.
Om och om igen.
Jag var helt övertygad om att det var mitt fel, jag försökte förklara det för läkarna.
Det spelade ingen roll hur många ggr jag fick höra att det inte var det. Den skulden jag bar, bär jag fortfarande.
Jag skrek ”Snälla Oliver, kom tillbaka!! Jag behöver dig!! Oliver…
Jag ville bara att du skulle öppna ögonen, att du skulle andas, att du skulle skrika!!!
Men det gjorde du aldrig...

Barnmorskan fråga när jag är redo att lämna ifrån mig Oliver.
När är man de??
När är man redo att lämna ifrån sig sitt barn som man vet att man inte kommer få se förns i himmlen ?

Jag la dig på mitt bröst berättade hur mycket jag älskar dig och pussade sönder dina underbara kinder.
Sen tog Barnmorskan dig och gick.

Jag ville bara hem.
Hem och lägga mig i min säng och hoppas på att vakna upp ur mardrömmen.

Jag vaknade aldrig upp ur mardrömmen.
Det första jag såg när vi kom hem var barnvagnen vi köpt till dig.
Jag går upp för trappan för att komma till sovrummet.
Där står dörren öppen in till de rummet som skulle varit ditt!!
Fullt med dina saker.
Saker som jag och din pappa köpt.
Saker som dina släktingar och våra närmsta vänner köpt till dig.

Satte mig bara ner på golvet och bröt ihop.

De enda som for igenom mitt huvud var
Vad händer nu?
Vad händer mellan mig och christian?
Vad kommer alla säga?
Kommer folk förlåta mig?
Hur ska jag klara att leva med det här??

Så många frågor och hade inget svar på något.

Jag kan säga att jag skulle inte klarat en enda minut av denna mardröm om det inte vore för Christian.
Han torkade mina tårar, bombade mig med kärlek och visade och sa att vi ska klara oss igenom de här TILLSAMMANS! !

Jag var så nervös när jag skulle träffa närmaste familjen.
Jag var fortfarande i chock. Tårarna tog aldrig Slut.
Men bet ihop för ville visa mig stark.
Jag visste inte vad dom tyckte eller skulle säga.

Men de enda dom visa var KÄRLEK!!!
Jag har nog ännu inte tackat min och Christians familj för allt dom gjorde för oss.
Jag älskar er alla <3.

De gick åt många tårar att skriva de här.
Men skönt att få ur mig de.
För inatt är en natt som är extra jobbig.

Tänker på dig oliver.
Undrar hur allt skulle varit om du funnits här hos oss.
Hur hade du varit som person?
Hur hade du sett ut?
Hade du varit lik mig eller din pappa?

Mamma älskar dig för alltid min diamant <3
Kommer alltid vara ett tomrum i mitt hjärtat