skuldkänslor
Jag blir väldigt påverkad av mörker o kyla så ser verkligen fram emot ljuset o solen nu.
Jag har inte skrivit av mig på ett tag...men känner att det skulle behövas nu.
Jag har mått väldigt uppochner senaste tiden. ena dagen jätteglad andra dagen vill jag bara dra täcket över huvudet o somna om o vakna upp i ett annat liv!
Jag har senaste tiden börja tänka på om att våga bli gravid igen....
Jag vet inte om de är för jag tänker på graviditet o barn så mycket men de känns som ALLA är gravida just nu.....
När jag får höra om folk som är gravida i min omgivning så finns de nog ingen som blir gladare än jag...för jag vet lyckan av att plussa på ett test!!
Men samtidigt kommer sorgen i mig att jag lever mitt liv utan mina 2 barn o inte vet om jag någon gång kommer få uppleva lyckan att få barn...
och jag HATAR att känna den känslan!! känner mig som största idioten och egogisten!
Jag vet inte om de är en idiotisk känsla eller om jag har "rätt" till den känslan efter det jag gått igenom.
Men det stör mig extremt mycket att jag inte bara kan få känna lycka för den personen!!!
En sak som jag också tänkt mycket på är att prata om Oliver o Fillipa....
Efter att vi förlorat dom så kändes det som man inte pratade om något annat. Men med tiden känns det som de bara bir mindre o mindre....
Självklart kommer jag aldrig glömma det som hänt o kommer ju självklart aldrig glömma mina barn,.... men ibland kan jag få såna skuldkänslor när jag kommer på mg själv att jag inte pratat om dom på ett tag...
Vissa dagar vill jag inte prata om dom för de är för jobbigt men ibland vill jag inget annat!
Jag vet att jag har folk runt omkring mig som lyssnar, Men på nått sätt känns det som jag är rädd att göra folk obekvämma eller besvärande av att behöva lyssna på mig när jag pratar om oliver o filippa.....Jag har ju tyvär inte så mycket att berätta om mina barn.jag kan inte berätta om första steget första ordet roliga upplevelser....
jag kan ju bara prata om saknad sorg o längtan!
O de kan inte vara de roligaste att lyssna på....
Jag kan känna mig så ensam fast jag är bland folk!
Jag kan säga att jag är okej när jag pratar med folk o de är jag ibland....men önskar ibland att någon kunna säga rätt ut att dom ser igenom mig att jag inte är okej och säga att jag inte alltid behöver vara stark!
Att de okej att låta tårarna rinna o sakna mina barn!
Jag vet att jag är ung att jag har tid på mig att bli gravid igen.. att det är min tur en vacker dag.... och de kanske det är... men det kommer aldrig ta bort saknaden av dom barnen jag bar i min mage. dom som var gjorda av 110% kärlek o var så efterlängtade
Oliver o Filippa föralltid älskade föralltid saknade mamma älskar er!!!!
