Drömmer om natten då Oliver föddes.

Drömmer om hur jag kämpar för att få ut den mest älskade lilla pojke som var gjort av 120% kärlek.

Drömmer om känslan när du las ner på mitt bröst.

Jag minns att jag tittade på dig och du var helt perfekt i mina ögon! 

Du var pappa upp i dan♡.

Allt var perfekt förutom att den strängen som har hållt dig i liv hade nu tagit ditt liv.

Den där strängen.....

Jag vet att jag inte kunde göra nått annorlunda.

Men jag kommer alltid bära en skuld, skuld över att jag inte kunde skydda mitt eget barn.

Det kommer alltid finnas ett tänk om.....

Och det kommer alltid finnas ett varför jag?

Den frågar ställer jag mig varje dag.

Jag hoppas varje gång när jag vaknar på morgonen att jag ska vakna upp ur mardrömmen och att du ska finnas här♡.

Samma sak gäller Filippa♡

Hon var ju inte gången lika länge men har nästan mer skuldkänslor där. Eftersom de var min kropp som stötte bort henne.

Jag var redo men inte min kropp.

Mammas flicka♡

Jag får ofta frågan hur jag kan vara så stark och leva med det här?

Och jag kan säga att enda skälet för jag kämpar är för mina små änglar.

Jag vet att eftersom de är mina ungar där uppe i himmlen så vet jag att dom inte vill att jag ska ge upp. Jag ska kämpa vidare och framförallt hjälpa till att sprida kunskap om detta så inte en enda förälder ska behöva gå igenom detta!!

Det är för dom jag torkar bort mina tårar på morgonen klär på mig och går till jobbet!

För att för varje dag som går så kommer jag en dag närmare att få träffa dom igen♡.

Föralltid älskade

Föralltid saknade