Senaste veckan har jag tänkt extra mycket på Oliver♡.

Har varit mycket skrivirier om barn som dör alldeles för tidigt och barn som dör innan dom kommit ut i livet.

De är skrämmande att det är 500 barn som dör innan deras liv börjat.

De är skrämmande att mer än ett barn dör i mammans mage varje dag.

De är skrämmande att forskningen inte kommit längre.

De är skrämmande att man kan få olika utlåtande av olika barnmorskor.

De är skrämmande att så många drabbas men ändå känner man sig som ensammast i världen när man drabbas själv!!!

Jag var livrädd för att prata om Oliver efter vi förlorade honom.

Jag ville bara glömma och gå vidare.

Men hur kan man göra de?

Hur kan man glömma någon som levt i ens mage i 9 månader?

Som man längtat efter varje dag som man sagt att man älskar varje dag....

De går inte att glömma!!

Därav fanns det bara en utväg för mig.

släppa på alla känslor....

vilket var ilska tårar skrik alla känslor man kan ha samtidigt..

Jag hade aldrig klarat mig om jag inte hade gjort det.

Vissa dagar vet jag fortfarande inte hur jag ska klara mig.

Jag lever ett liv utan min son.

Den meningen är sjuk...men de är min vardag!!

Jag bär på skuld sorg ilska kärlek och frustration och de kommer jag göra resten av mitt liv.

Men att prata om honom gör de hela enklare.

Därav kommer jag bära vitt den 20 mars för att hedra alla starka föräldrar och nära och kära som förlorat sitt barn eller familjemedlem till himmlen♡

Oliver kommer alltid vara min först födda♡

Och jag kommer aldrig sluta prata om dig♡

Föralltid älskad aldrig glömd♡♡♡