Här om kvällen fick jag ett meddelande på facebook från en kvinna.
Hon skrev att hon läst min blogg och mina inlägg på några sidor på facebook för oss som är änglaföräldrar.
Hon skrev att hon hade fastnat för hur jag skriver och att jag är ärlig om vilket helvete man går igenom och
att jag beskriver alla känslor man har inom sig väldigt bra.
Vilket gjorde mig väldigt glad att höra.

Den här kvinnan är också en änglamamma och hon har startat för 5 år sedan flera samtals grupper runt om i Sverige och framförallt stockholm.
Dit änglaföräldrar kan gå för att dela med sig av sin historia, höra andras, trösta och bli tröstade av varandra och slippa känna att man är ensam.
För det är man inte!

Sen kom då erbjudandet.
Hon skrev att hon skulle vilja att jag kommer till samtals grupperna och pratar och berättar om vad jag har gått igenom när jag förlorade min son Oliver.

Självklart så blev jag jätteglad och smickrad av att hon tror på mig att jag kan bidra med nått.

Men samtidigt kom de tusen frågor i mitt huvud.
Så jag skrev att jag skulle tänka på saken och ge ett svar sen.

Jag har alltid haft svårt att prata om känslor och jobbiga saker.
Jag håller allt inom mig.
Men till slut så bubblar de ju över och då kommer det ut i ilska istället.
Men då hjälpte min mamma mig med att skriva och mina känslor istället.
Och då kunde jag skriva hur många sidor som helst om hur jag kände om saker och ting.

Frågorna som dök upp i mitt huvud var då.

Är jag redo?
Kan jag ställa mig upp och prata inför folk som jag inte känner om de svåraste jag någonsin gått igenom?

Men så kom de också upp i huvudet att många i dom här grupperna på facebook har hjälpt mig väldigt mycket.
Fått mig att tänka i andra banor, vågat börja prata om Oliver och att inte vara rädd för framtiden.

Så mitt svar till henne är JA jag skulle gärna vilja dela med mig av min historia och om mina känslor och tankar om allt som hänt och om min fina oliver ♡
Så nu blir de möte med henne nästa vecka för att planera lite:).
Ser framemot detta.

Kan jag bara hjälpa en så är de tillräckligt för att göra mig glad.
Ingen ska behöva känna sig ensam efter gått igenom det helvetet♡♡